Jag funderar ofta

på hur det är att bli gammal.

Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att den svåraste perioden i livet. Tonårsångest hit och ålderskriser dit, men ålderdomen då?

Tänk att känna sig ensam, överlämnad och framför allt att inte kunna leva som man gjort förr. Även om man inte är så ensam som man tror, så har man ju trots allt glömt att man hade besök för 30minuter sedan.

I det yrke jag har möter jag många olika människor, dom jag oftast reagerar mest på är faktiskt dom äldre. Vi har dom som kommer in, alltid är glada och faktiskt bara vill prata men använder en kaffe som orsak till att berätta sin livs historia.
Vi har också dom som kommer, är sura och bitta, klagar på priserna, att wienerbrödet inte är lika runt som det var igår och att kaffet faktiskt snart är slut.

Alla visar sin ensamhet på olika sätt.

Jag funderar ofta också på hur det kommer bli för mig när jag blir äldre och i sin tur när mina föräldrar blir gamla. Jag har växt upp utan mor och far föräldrar eller kanske inte utan men utan minnen i alla fall. Mina farföräldrar dog tidigt och min mormor var senil dom åren jag kan minnas.

Jag vill att mina barn ska få växa upp med friska mor och far föräldrar, att dom ska få dela minnen med dessa. Jag vill att dom ska få tjata sig till att sova över hos dem och se det som ett stort äventyr i livet. Jag vill också att dom ska få följa med dem på dom äventyr jag aldrig upplevde med mina.

Många funderingar såhär på förmiddagskvisten!